Ulf Heijbel

Husen, de vackra, byggda av portugiserna under kolonialtiden, står ännu kvar, i rött grönt och gult, med sina stora terasser mot gropiga gator.Förfallet har gått långt. Inget underhåll sedan självständigheten för 35 år sedan, med dom är ännu bebodda, på ett annat vis, på alla möjliga sätt och vis, av folk och fä i en märklig form av charm.

Vem eller snarare vilka bor där, hur bor dom och varför och under vilka omständigheter? Garanterat något helt annat mot vad vi är vana med. Frågorna hopar sig när jag vandrar vidare längs Avenida de Amircal Cabral, landsfadern och poeten. Jag söker mig fram i dammet, runt gropar, under träden med sina vitmålade stammar och jag tänker att detta är rester av ett kolonialarv

Vi hörs Ulfo

Kvällen är ljum och ljuvlig. Jag utnyttjar den till fullo. Skymningsljuset blandar sig med de afrikanska dofterna, de omisskännliga.

Mitt i allt detta rör sig dessa kvinnor, alla vackra, där de till synes glider fram, utan stress i sina färgglada kläder, de afrikanska kläderna i vackra mönster. På huvudet oftast en packning eller en bricka med varor. Balanserade till synes hur enkelt som helst, därav gångarten, med en hållning av medveten stolthet, och allt som oftast en baby på ryggen.

Ändå vet jag att dessa gazeller har det svårt, svårt att få sina varor sålda innan de förgås, svårt att finna underlag för sin överlevnad. Jag vet att det är en kamp för tillvaron här i u-ländernas u-land.

De är överlevarnas överlevare, dessa kvinnor, befolkningens livsnerv, i hundratal, i tusental.

Jag beundrar dem alla och försöker förstå, där de glider fram i tidlöshet.

vi hörs Ulfo

Det fina stoftet av terra vermelha, den röda jorden, virvlar ständig upp, ofrånkomligt och lägger sig sakta över allt och alla. Över hus, träd, all växtlighet, bilar och varor, över mig och mina fuktiga kläder.

Jag kör för mycket med vitt, eller före detta vitt, kanske måste träffa någon tvätterska att ” lava ropa”, dvs tvätta mina kläder.

Även mina fötter har blivit röda, mina flip-flop likaså. Dom bryts sakta ner, mina fina flip-flop från HM. Jag borde skaffa lokala afrikanska plastsandaler, ja riktiga sandaler, fast helt gjutna i plast. Dom blir visserligen snart kladdiga, men man kan gå med dom i vatten och dom bryts inte ner i sina beståndsdelar

Man sopar, fejar, tvättar och torkar i en ständig kamp mot dammet av terra vermelha, afrikas röda damm

vi hörs Ulfo

Gamar, asgamar, överallt dessa gamar, liknande stora hönor, fast fulare, med sina rosa huvuden. Det finns att rota i, avfall i stora högar här och var.

Men dom får också plats, dom tar sin plats i denna mångfald, i den afrikanska mångfalden av företeelser. Dom är som råttor, fast flygande, majestätiskt och örnlikt.

Men man vänjer sig snabbt, man vänjer sig vid allt, allt normaliseras efter några dagar. Då ser man inte längre detta. Det är normalt. Det blir normalt med dessa rosahuvade gamar som rotar runt och om kvällarna kivas med de flygande hundarna i mangoträdens mörka grönska

Höjden är ändå, under alla omständigheter, när man ser dom sitta på taknocken till Bissaus sjukhus, hospital Simao Mendes, väntande på vad?

vi hörs Ulfo

MÖTTE HÄROMNATTEN EN MKT SPECIELL MAN, EN BRITT SOM BOR I NAIROBI, KENYA, MEN SOM FN ÄR BOSATT I BISSAU. VI KOM ATT PRATAS VID ÖVER NÅGRA ÖL OCH EFTER ETT TAG, DÅ VI UTBYTT DET MESTA BERÄTTADE HAN, ATT SYFTET VISTELSEN I BISSAU VAR ATT SAMLA IN OCH DESTRUERA VAPEN AV OLIKA SLAG. HAN BEGER SIG ALLTSÅ UT I BUSHEN TILL OLIKA BYAR, MED NÅGRA LOKALA MILITÄRER TROR JAG OCH LETER DÄR UPP MÄNNISKOR SOM SITTER PÅ ILLEGALA VAPEN. DÄREFTER FÖRSTÖRS DE IHOPSAMLADE VAPNEN GENOM ATT BLÅSA DEM I LUFTEN. TALA OM ANNORLUNDA JOBB. HURSOMHELST FATTADE VI TYCKE FÖR VARANDRA OCH NU ÄR JAG BJUDEN ATT FÖLJA MED PÅ EN SÅDAN RAID, VILKET KOMMER ATT SKE NÄR JAG ÄR TILLBAKA FRÅN MIN BUSH SÅ ATT SÄGA. VÄLDIGT SPÄNNANDE OCH JAG HOPPAS OCKSÅ GIVANDE EFTERSOM DET LIGGER HELT I MIN INTRESSELINJE. JAG MENAR ATT LÄGGA NER VAPNEN. KANSKE BJUDS MÖJLIGHETER ATT DOKUMENTERA ALLT OCH FÅ IHOP EN ANNORLUNDA ARTIKEL AV NÅGOT SLAG. WE WILL SEE.

DESTROY WEAPONS AND GIVE LOVE AND EDUCATION

VI HÖRS ULFO

NÄR JAG FÖR FÖRSTA GÅNGEN 1982 SATTE MIN FOT I BISSAU, MÖTTES JAG SNART AV NÅGOT HELT UNDERBART, DEN AFRIKANSKA MUSIKEN OCH DE AFRIKANSKA MUSIKERNA.
DEN GUINEANSKA MUSIKEN PRÄGLAS AV MJUK VÄRME BLANDAT MED VEMOD, MEN DEN KAN OCKSÅ VARA ÖPPEN GLAD OCH DANSANT. iNSTRUMENTALISTERNA ÄR OFATTBART FLYHÄNTA OCH HAR EN FÖRMÅGA ATT SMEKA SINA VERKTYG SOM SOM OM DE VORE BARN. SÅNGEN KOMMER SOM UR ETT NEDÄRVT URSPRUNG. DEN ÄR BARA SÅ LJUVLIG FÖR SJÄLEN, HELT UTAN RÅHET, MYCKET NAKEN OCH DIREKT.
SÅ VAR DOM BARA DÄR, IGÅR KVÄLL, DEN GUINEANSKA MUSIKGRUPPEN, I DEN AFRIKANSKA NATTEN UNDER MANGOTRÄDEN, DÄR DE FLYGANDE HUNDARNA HÄRJADE VILT, O GRUPO FURKUNTUNDA, MED SIN UNDERBARA MUSIK, SOM EN SMEKNING TILLSAMMANS MED CIKADOR I TUSENTAL.
IKVÄLL TRÄFFS VI FÖR INTERVJU OCH FOTOGRAFERING OCH MER MUSIK. ÄR SEDAN BJUDEN ATT FÖLJA DEM I NATTEN PÅ SPELNING
VI HÖRS KRAMAR ULFO