Ulf Heijbel

Min räddning, mitt sällskap, min själsfrände på många sätt och nu min patient. Jag har nämligen råkat bli kompis med Cousteau, den legendariske dykaren och biologen från Frankrike, eller snarare hans dubbelgångare Jaime från Mallorca, 58 år, äventyrare och resenär sedan tonåren, numera bosatt på Bubaque sedan 6 år, även om han brukar fuska under regnperioden och då bege sig till Mallorca. Dessa globala resenärer. Ja man träffar många i ett sådant här undantagsland. De dras hit som råttor just därför. Häromnatten i Bissau satt jag på en liten bar benämnd K och smuttade på en caperito ( sockerrörs-cana, lime och is, godis för den som gillar drinkar) med vid bordet satt den 41-årige spanjoren som hittills besökt 130 länder men som siktar på alla 194, den unge holländaren som cyklar söderut i Afrika tills det tar stopp, den medelålders och lite ensamma amerikanen som varit överallt på denna glob och nu bara stirrar på de afrikanska kvinnorna och så lilla jag m.fl. Språket; en osannolik mix av creole, engelska, franska, tyska och portugisiska, men så underbart med dessa språkliga tvärkast för att nå kommunikation.

Nåja, back to Jaime, den varmhjärtade och härlige spanjoren från Mallorca, min nyfunne vän. Vi skulle ju paddla oss runt i en minikajak bland dessa paradisöar, men hann bara avverka en enda förrän han åkte på världens kraftigaste inflammation i benet som svullnat upp till en stock om man överdriver lite, men typ Filaria även kallat Elefantiasis. Jag retar honom hela tiden med det och han skrattar tills han får så ont att tårarna kommer. Så nu är alla våra gemensamma turer inställda och jag jobbar som sjukskötare istället. Jag har bifogat en bild på eländet du kan blunda om du vill.

Som tur är har jag tre veckor kvar här, så att vi kan avverka några öar så småningom. På onsdag lär jag bli hämtad till spännande Canhabaque, så då får JACQUES COUSTEAU dyka för sig själv ett tag.

Vi hörs Ulfo

Min dator fungerar inte langre sa jag gor ett forsok pa en portugisisk. Nar jag forsta gangen satte foten pa Bubaque, hade jag vissa problem med att det oavbrutet knackade pa dorren och begardes socker, batterier eller medicin mot ogoninflammationer osv. Aldrig en lugn stund: Dag efter dag, kvall efter kvall och jag med mitt vasterlandska daliga samvete over att tillhora de rika europeerna. Till slut borjade mina lager sina, sa jag promenerade desperat till missao catolica och padre Luigi for att be om rad. Han sade da: Ulfo sag nej. Tre ord. Nar jag sa atervant till mitt lilla hus kom sa knackningarna igang som vanligt, sa jag oppnade och sade till min stora overraskning faktiskt NEJ. Detta spred sig tydligen som en lopeld eftersom det darefter aldrig mer hande att nogon knackade och begarde saker fran mig.

Nu nar jag idag atervant hit konstaterar jag att missionarerna spritt sig till fler oar. Evangelistiska, protestantiska och katolska missionerna konkurrerar om obefolkningens sjalar, dessa vildars sjalar. Bijagofolket med sin , tro mig, underbara naturreligion, sk animism. men enligt andra: vildar. Missionen fortranger pa detta satt sakta befolkningens egen tro och darmed kultur, och Bijagos kulturen ar unik enligt alla antropologer. Det ar sorgligt att se, mycket sorgligt.

For 25 ar sedan nar jag var pa jakt med ovannamnda nagot udda missionar tog han mig lite avsides och forklarade i fortroende att han egentligen foredrog Bijagokulturens religion fore sin egen katolska lara, men bad mig samtidigt att inte beratta detta for nagon annan eftersom han da skulle forlora sitt 10 ariga kontrakt.

Sa igar sag jag honom igen, padre Luigi fran Italia. Det var har pa radio bijagos, som han sjalv skapat. Han har nu gatt igenom Bijagosfolkets initiationsriter pa 3 manader och har darmed salt sin sjal till den animistiska verkligheten och jag beundrar honom for det

Vi hors Ulfo

Så efter en hel del trubbel och språkförbistringar mm har jag lyckats få loss lite stålar till det nödvändigaste. Ganska lustigt var det i alla fall att befinna sig här utan stålar. Kanhända ger mig en större förståelse för hur folk normalt sett har det här. Vissa har jobb med en lön, bara det att dom aldrig får ut sina pengar. Det är ju lätt att inse hur det skulle fungera hemma hos oss. Jag träffade en lugn och trevlig kille häromdagen som berättade att han inte fått ut sin lön på 3 år, därför att det som det heter inte finns några kontanter att betala lönen med. Han var emellertid inte speciellt upphetsad över detta. Dessa människor har en ofattbar förmåga att ta motgångar. Där har vi nog en del att lära. Nåväl, som en tillfälligt fattig svensk lyckades jag i natt få tillgång till en bil att sova i. Men idag är jag en rik svensk på nytt. Livet är orättvist. Dinero ten =jag har pengar (min creolo språkkurs)

Vi hörs Ulfo

Jag har inga pengar på Creolo

Första bakslaget, det kan man inte kalla mycket, för att vara i ett sådant här extremt u-land, utan infrastruktur med den västerländska världens krav på funktion. Visst struktur finns, men med ett helt annat innehåll än vad vi är vana vid. Det har alltså visat sig att det inte går att lösa ut kontanter här på Bubaque. Problem är till för att lösas, så no madrugade imin na bim Bissau, i gryningen åker jag till Bissau, lika långt som till Nynäs, för att lösa problemet, och sedan åter ut hit. Har hittat en kanot som går i gryningen, och efter lite köpslående blev priset 35 spänn.

Något att sätta tänderna i, det är ju därför jag är här, en research, för att kunna återvända hem full med färsk kunskap. Vad ger nu detta nya oväntade stickspår? Jo, nya erfarenheter, nya språkkunskaper, ny skärpa och nya friska Cfa- sedlar får vi hoppas. Vad kan jag mer önska egentligen Dinero ka ten.

Vi hörs Ulfo

Vi h