Ulf Heijbel

Natten är ljum och ljuvlig, helt stilla. Fullmånen ger rörliga skuggor från de flygande hundarna som kivas bland de hängande mangofrukterna. Mango, kapok och apbrödsträdens ger å andra sidan majestätiska avtryck i den rödgula sanden jag trampar. Cikador, i tusental, spänner sina strängar till bristningsgränsen för att överrösta varandra i en öronbedövande men underbar konsert.

I månskenet glider Bijagoerna mjukt fram bland alla dessa dräktiga getter,grisar, hundar och de små vackra korna som redan parkerat för natten. Alla samsas om den breda stigen, ännu ljummen efter dagens hetta. Ingen passerar utan att vänligt hälsa:” Ulfo, boa noite, cuma di bu” alltid med namnet först. Med en nattsyn som ugglor. Något jag aldrig förstått. Det är lätt att känn gemenskap och tillhörighet.

Från havet intill hörs tidvattnets rörelser, då och då brutet av väldiga plask när jagande fisk plöjer in i de väldiga stimmen av Tainha.

Man har ingen lust att krypa till kojs, utan glider in på någon liten afrikansk bar för en gnutta samtal och en öl, när natten är ljum och ljuvlig

Vi hörs Ulfo

Hej kära läsare, nog tycker jag att jag var ganska noggrann i morse, frågade till höger och vänster om avgångstid för canoa para Canhabaque. Jag vet att det normala är, att ta den stipulerade avgångstiden plus 2-3 timmar. Då brukar man komma i tid och dessutom inte behöva vänta mer än 2 timmar till, men det händer till och från att transportmedlet avgår före utsatt tid. ” vi kan väl sticka nu, vi har tillräckligt med folk redan”. Det var kanske det som hände i morse, när jag ännu satt och smaskade på min papaya och smuttade på mitt Nestle-kaffe.

Det vanligaste scenariot är emellertid att avgångstiden för en kanot ligger senare än vad som sägs, för att sedan sakta under dagen flyttas framåt av många olika skäl. Det är ju så mycket att fixa med. Inte sällan blir avgången flyttad till dagen därpå eller kanske löses upp i intet. Någon gång blir den naturligtvis av, men man kan aldrig vara helt säker på när.

Jag känner folk som suttit och väntat i flera veckor på en transportmöjlighet. Med ett oslagbart tålamod inväntar man avgången, lugnt konstaterande att idag  blev det inte, men kanske ikväll eller imorgon eller nästa vecka. Det är resultatet av en mkt informell västafrikansk infrastruktur parat med ett uthålligt temperament. Ingen blir arg, man bara ler, pratar, skrattar, lagar mat, utbyter tankar och har det trevligt i största allmänhet. Kanske något för SJ.

Intet är som väntans tider, åtminstone här i Guinea Bissau.

Vi hörs Ulfo

ÅKER IDAG TILL MITT SLUTMÅL, MEN ÅTERVÄNDER OM CA 1 VECKA. MIN BLOGG KOMMER DÄRFÖR TEMPORÄRT ATT LIGGA NERE

VI HÖRS ULFO

Jag möter Raul Pridam Pereira, 61, på trappan till hans lilla hotell på Bubaque. Varje kväll sitter han, hotell, bar och restauang- ägaren på en trasig plaststol utanför Chez Raul och väntar. Väntar på vad? Det är tomt där inne mellan väggarna, men Raul har varit med förr och är tålmodig.Han väntar nämligen på att en enda ynka hotellgäst ska dyka upp eftersom hans filosofi går ut på att det är bättre att det kommer en än att ingen bor där, alltså sitter han och väntar och det har han enligt egen utsago gjort ett par år nu. För att få tiden att gå tillverkar han lite tvål till försäljning, gjord av palmolja och kaustiksoda i rätta kvantiteter säger han.

Rauls farmor satt för en del år sedan på ett brinnande tåg i Benin, och kastade sig därför av i farten med sonen, med Rauls pappa på ryggen. Det bar sig inte bättre än att tåget klippte ena benet, men Rauls pappa klarade sig bra. Rauls pappa var tydligen en riktig överlevare och flängde omkring i Benin, Togo, Niger, Gabon och slutligen Senegal där han kom att få 10 barn, varav bara nummer 2 var en son, Raul. Raul kom att födas i Togo av olika skäl, men visade sig vara ett litet och outvecklat barn som vid 3 års ålder varken gick eller pratade. Enligt gängse tradition sattes därför Raul i en liten kalebass vid stranden för att levereras med strömmarna till dom sälla jaktmarkerna. Men strömmarna ville annat och modern insåg att hon bara fött en enda son och föll till föga. Hon lånade istället upp pengar och ställde till stora cermonier med en hel del offerdjur och på den 7:e dagen reste sig Raul  upp och började tala. Medicinmännen och de afrikanska riterna hade gjort sitt.

1975 blev Raul blixtkär i en kvinna, boende i Benin med kinesisk far och mor från Benin, stadens skönhet och oemotståndlig. Raul satte allt på ett kort, lyckades få henne både på gaffeln och gravid och så småningom mor till 2 välskapta barn. Många svartsjuka och välbärgade konkurrenter gjorde vad de kunde för att komma åt högoddsaren men Raul tog det säkra före det osäkra och drog snabbt till Senegal och Dakar där Raul startade en taxirörelse mellan Dakar och Lagos i Nigeria. Under en av dessa resor till till Lagos passade skönheten på att försvinna hem till mamma i Benin med de två döttrarna i sällskap.

I förtvivlan beslöt Raul att lämna allt och flytta söderut till Guinea Bissau och hamnade därefter i Bijagosarkipelagen med en senegalesisk kvinna som födde honom 2 söner. Emellertid höll inte förälskelsen och nu lever Raul på att tillverka tvålar i sin ensamhet. Han byggde till att börja med ett hotell här, som på den tiden blomstrade, men som idag bara är en saga blott från fornstora dagar. Guinea Bissau har fallit tillbaka så att säga.

Så idag sitter Raul på en liten trasig plaststol utanför sitt hotell och väntar på att en enda ynka gäst ska dyka upp. Jag kanske borde flytta dit från Titi. En gäst kan dyka upp när som helst och en är bättre än ingen säger Raul och väntar i den ljumma månbelysta afrikanska natten.

Vi hörs Ulfo