Ulf Heijbel

N´bai a mato kom så sticker vi ut i djungeln. På små små stigar vandrar vi långt och länge kors och tvärs, bijagoerna hittar som hundar, detta naturfolk med sin nedärvda förmåga. Maton, djungeln, är bedövande vacker i sitt i mjukt gröna ljus som sipprar ner bland de väldiga heliga träden, som inte får kapas, bara tillbedjas. Allt detta sköna är mixat med de fantastiska oljepalmerna som är ledfyren och livsnerven i Bijagoernas liv.

Oljepalmen används till allt, två slags matoljor, den röda, chabeu och den neutralt färgade Sitin, sk palmolja. Vidare används palmbladen till att tillverka snören, bastmattor, takbetäckning, till klätterbälten i oljepalmen själv och sist, men inte minst, till att tappa saven på palmen, PALMVINET, Vinho di palma,

Palmvinet tappas uppe i kronan på palmen, genom att man bokstavligen springer uppför stammen 20 meter. Om man ramlar är det slut. Det görs med en ofattbar balans och skicklighet. Man tillverkar sitt eget bälte av palmblad. Man får inte låna ut sitt bälte med tanke på att man faktiskt kan ramla, när man lutar sig bakåt med hela kroppstyngden. Om någon ramlar måste det vara med eget bälte.

Vi letar oss fram i det mjuka behagliga ljuset bland massor av fågel och fjärilar och ödlor och en del andra kryp och plötsligt sitter där mitt i allt detta sköna en grupp Regulos (byäldste) och en del andra män och väntar på sin mig, Ulfo. Bim li sinta, kom hit och sitt med oss. Direkt på marken. Jag är på Grandesa, mitt i djungeln, bland dessa naturmänniskor. Palmvinet kommer bokstavligen direkt från palmkronan till munnen. Vi dricker, pratar och trivs, som en djungelns pub, men med speciell inbjudan. Vi dricker oljepalmens sav, den dagliga gudabenådade drycken, där första klunken alltid offras till trädet självt som skänkt det. Det du herr missionär är något att ta i och bekämpa eller hur? Traditionen lever vidare ändå och den betyder allt för ett naturfolks fortlevnad, i det underbara mjuka ljuset i djungeln på Canhabaque. Vinho di palma

Vi hörs Ulfo

Knappt hade jag, som enda vit människa, landstigit på praia di Bani, förrän underbart söta Lisa, idag 35 år, kom springande med alla sina barn i hasorna, kastade sig i famnen på mig, den långe Brancon och bara grät och grät minut efter minut, grät i saknad och glädje efter alla dessa år. Lisa, denna lilla Bajuda, på den tiden 10 år gammal, bara iklädd sin lilla saia (handgjord barkkjol), följde mig som en liten hundvalp i vått och torrt. Så stod vi där på den kritvita oexploaterade stranden och höll om varandra och hon bara grät och grät. Runt omkring oss stod delar av detta naturfolk och tittade förundrat på detta känslosamma möte. Sakta,sakta kom alla att förstå vad det hela gick ut på.

Det blev många kramar den kvällen och barnen använde mig som klätterställning, kände på mitt hår och log och log. Jag älskar denna öppna mjuka framtoning utan krusiduller, utan beräkning.

Så var jag runt med gåvor, cana-brännvin, tobaksblad från Gambia och knivar och blyertspennor. Jag vet vad som ”krävs”.

Så kom då palmvinet från maton ( djungeln ), den ena litern efter den andra och alla skrattade och drack varandra till. Barnen kivades lite vem som nu skulle hålla mig i handen, men det löste dom genom att bilda små handhållarkedjor för att på detta sätt få någon form av beröring, så söta och så oemotståndliga och jag kände mig lycklig också över mina egna barn Alice, Amanda och Anton.

Mer palmvin i natten, frukter i form av mango, caju, grape, banana och vissa tropiska frukter direkt från djungeln. Alla fick mig att må som en prins, så fram på natten placerades jag i en egen hydda av lera med grästak och somnade där till ackompangemang av cikador, flygande hundar, nattskäror mm, på Canhabaque ön bland öar

Vi hörs Ulfo

Hej har just anlänt till Bubaque, och meddelar mig nu bara på detta korta vis att den första rapporten kommer imorgon för den som är intresserad

Vi hörs Ulfo

Så har det fixat sig med en kanot imorgon bitti med tidvattnet i högt läge så att vi klarar alla sandbankar, Jag har skaffat det nödvändiga för att uppvakta de äldsta i byn Ban på Canhabaque, där jag ska bo. Handlat en säck ris, en liter cana (sockerrörsbrännvin), och tobaksblad från Gambia, som kvinnorna med förtjusning stoppar i näsan, vidare har jag ett gäng knivar som alltid upplevs som hårdvaluta. Inköpta på Byggmax i Visby och till skolbarnen canetas (blyertspennor). Redan imorgon kväll ska vi gå till en grannby till fots 1 timme i mörkret med handbloss till en stor cermoniell fest där. Jag rapporterar på denna blogg efter torsdag nästa vecka om jag lyckas återvända då. Alla frågor besvaras här. kram

Vi hörs Ulfo