Ulf Heijbel

Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket

det gav mig mina ögon, och när jag dem öppnar

kan jag klart urskilja, det svarta från det vita

och högt däruppe, himlens mantel strödd med stjärnor

och i mängden mänskor kvinnan som jag älskar

Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket

det har gett mig hörseln, som i all sin vidhet

fångar natten och dagen, syrsor och små fåglar

turbiner hammaren och ett hundskall och ett ösregn

och röstens ömhet hos den som jag älskar

Jag vill tacka livet,  som gett mig så mycket

det gav mig ett hjärta, som i grunden darrar

när jag ser på frukten, av det hjärnan skapar

och det goda långt borta från det onda

när jag ser in i dina klara ögon

Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket

det har gett mig skrattet, det har gett mig smärtan

så att jag kan skilja, lyckan ifrån sorgen

de två ting som skapat alla mina sånger

och era sånger som är mina sånger

och allas sånger som är samma sånger

Jag vill tacka livet Ulfo

Bijagoskulturen präglas starkt och påtagligt av ett matriakat och samtidigt ett animistiskt leverne. Matriakatet är bland de sista på jorden och därför särskilt uppmärksammat och beskrivet av antropologer.

När man besöker en by på Canhabaque i Bijagosarkipelagen, faller det sig naturligt att därför ta kontakt med de äldre mest respekterade kvinnorna, bjuda på senegalesiska tobaksblad, som är en utmärkt inträdesbiljett till kvinnorna ifråga, utbyta tankar och erfarenheter, först därefter besöka männen och dela på ett kohorn med palmvin som alltid dyker upp. Konversationen kan utfalla enl följande : ”du har kommit, har resan gått bra, mår familjen bra är din dotter hemma i ert land”?,  ett litet mjukt och naturligt förhör.

Månggifte är vanligt, men det är alltid kvinnan, som matriakatet påbjuder, som väljer utser eller ratar partner. Den förtvivlade mannen kan uppvakta med råttor och palmvin utan att få det minsta gehör, även om just chiginduru-råttan står mycket högt i kurs. Naturligtvis ändras denna intressanta kultur efterhand  genom penningsamhällets intåg och missionärernas idoga arbeta att frälsa vildarna från animismen, jag du förstår vad jag tycker om det.

Bijagoskvinnan är stark. Hon väljer vad hon vill, vem hon vill, gör vad hon vill, bygger sitt eget hus med egna händer genom att blanda den röda jorden med vatten och bokstavligen smeta upp huset, bygga sandslott på sätt och vis.

Bijagoskvinnan ärt oblyg, krävande och tydlig i sina intentioner och önskemål, vilket också ger barnen en god position. Hon kan ha flera män som sagt och hon avgör vad eller vem som bor eller inte bor i hennes hus. Är det så att det inte passar åker skorna och därmed mannen ut i ett huj.

Eftersom man traditionellt odlar ris genom slash and burn-principen och sår utsädet däri när regnen faller, är det självklart att kvinnan sitter på utsädet och därmed guldsäcken. I nödtider kan det hända att portioner utdelas av detta utsäde av just bijagoskvinnan och bara henne. Oftast blir beslutet att istället äta av vad djungeln har att erbjuda. Denna kunskap får genom initiationsriterna, fanadon.

Jag har personligen faktiskt aldrig sett en man i bijagoskulturen förnedra eller förtrycka en kvinna i detta intressanta matriakat.

Vi hörs Ulfo

JAG HAR EN MASSA FINA BILDER, MEN MIN BLOGG VILL INTE LÄNGRE TA EMOT DOM, JAG ÅTERKOMMER MED BILDER OM OCH NÄR JAG LYCKATS LÖSA PROBLEMET

VI HÖRS ULFO

Åter Canhabaque, efter en påfrestande marsch genom mangrove och djungel är jag åter i hembyn Bani, med sina barnahänder, nyfikna vänliga blickar, små lågmälda hälsningar. Något barn lutar sitt huvud i mitt knä, saftig caju, lite torkad fisk, tobaksbladen smulas, dagen fortskrider och så småningom somnar jag utmattad i min hydda i mitt lilla rum som bara har två små gluggar för ljuset.

Utanför står det väldiga kapokträdet, världens största träd, nertill 40 meter i omkrets, heligt, vackert och mytiskt. Under natten värd för de stora flygande hundarna som väsnas och kivas om gud vet vad. Cikadorna dränker kivet med sin högsta volym och getter, nattens vandrare, fnyser och frustar, skrämmand likt små barn. Till allt detta somnar jag in i den tropiska natten.

I det första gryningsljuset vaknar tupparna och galer verkligen som galningar i någon form av konkurrens och i detta bleka morgonljus kan man höra ett svagt men ändå mäktigt dån från kapoken, det är tusentals honungsbin som vaknat och startat jakten på nektar som ger den svarta tropiska honungen. Det svaga dånet döljs snart av vävarfinkarnas pigga tjatter. Tupparna har galt sig hesa och istället hörs grymtanden från den stora mängden grisar som flanerar fritt omkring precis som alla andra djur. Så hörs de första hasande morgonstegen i sanden vilket betyder att det nu är dags att stiga upp och möta denna fräscha bleka morgonsol där under den väldiga kapoken.

Vi hörs Ulfo

De 28 februari, min födelsedag, blev lite speciell minst sagt. Jag var så åter i Bissau av följande skäl.

Jag hade för avsikt att träffa Odenta, urmodern drottningen av Canhabaque som jag alltid kallat henne. Hon är nu mycket sjuk och därför inte kvar på Canhabaque utan på fastlandet för behandling. Bijagosfolket, ett naturfolk har ett matriakat, ett av de sista på jorden enligt antropologer, så Odenta har lite att säga till om om man uttrycker sig milt.

Jag hade bestämt mig för att på min födelsedag träffa henne och ge henne lite ekonomiskt stöd för sina behandlingar, och satte mig därför i en liten taxi och höll fram en handskriven adress som jag inte alls kände till. Det var igår kväll och det var redan mörkt, men taxin körde och körde långt ut på landet tills jag började misstänka att allt inte stod rätt till. Men plötsligt stannade bilen vilket den hade varit nära att göra ändå flera gånger. Något för Buttle-skroten. Det var kolsvart och där stod jag utan att se någonting. Så dök en man upp, fattade min hand och drog mig in i skogen utan några större krusiduller, fram till några lägereldar, 30 km från Bissau.

Sakta vande sig mina ögon vid det svaga ljuset, och se, där satt Odenta i eldskenet med ett helt hov runt omkring sig. Hon log, reste sig och vankade fram till mig och började gråta och kyssas. Alla barn började också gråta och vi tröstade varandra så gott vi kunde för jag grät ju också så klart. Ulfo, Ulfo, Ulfo hulkade Odenta. Så rörande, så rörande. Sedan kom skratten och leendena tillbaka så smått, och det fotograferades och jag fick då syn den allra minsta nyfödda lilla flicka där i en famn. Odentas yngsta barnbarn. Hon hade inget namn men snart frågade Odenta mig om mina döttrars namn. Ja dom heter ju Amanda och Alice. Så Odenta sade då inom loppet av en minut att det lilla nyfödda flickebarnet från och med nu ska heta Amanda, efter min dotter. Ja, jag behöver väl inte tala om det var något oerhört att uppleva.

Så upp till den mörka vägen och så småningom kom en TocaToca, en liten skåpbil och fraktade 25 personer till huvudstaden, där en nyfunnen vän släpade födelsedagsbarnet till en 4:e klassens bar, där  en massa Putas dansade för att visa upp sig. Jag bjöd honom, vännen på öl och vi drack varandra till långt in på natten, den gångna och nu är jag efter en kanotresa åter i övärlden för att imorgon återvända till Canhabaque och fotografera. En födelsedag en osannolik sådan.

Vi hörs Ulfo

CIMG0931

Var lite öm i höger häl. Jag går ju minst 1 mil om dagen, så jag tänkte att jag trampat på något olämpligt som gått rakt genom den senegalesiska flip-flopen. Hälen består av en del sprickor utan överdrift, och jag brukar inte bekymra mig. Mina fötter blir mer och mer afrikanska. Det är näst intill omöjligt att åtminstone i bushen gå i gympaskor, jag gillar det inte, men naturligtvis går det om man insisterar.

Men så fick Lisa se min fot och lade omedelbart upp mig på operationsbordet, dvs bad mig bara lägga mig ner på rygg i den röda sanden. Så fick jag domen GIGAN BRA DELE DOS, två jättestora giganer som omedelbart ska petas ut med kniv. Äntligen, äntligen fick jag vara med om att få en, ja tom två giganer, desto bättre.

Gigan en liten sandloppa som borrar sig in innanför huden till den nakna foten och lägger sina ägg, som snart utvecklas till nya små giganbarn osv, om dom inte petas ut i tid. Underbart att bli omhändertagen och opererad så här. Härligt med Gigan bruta dele

Vi hörs Ulfo