Ulf Heijbel

Så är det dags att återvända till den andra verkligheten, mitt ursprung, till mina rötter. Att resa till något så annorlunda som Guinea Bissau med sin fantastiska arkipelag, kullkastar allting, nästan pulveriserar tillvaron. Man blir på många sätt pånyttfödd, en total genomsköljning av livsandarna. Utifrån och in, innifrån och ut. Jag har påverkats starkt trots att jag hade tidigare erfarenhet.

Vad nu detta kommer att leda till är svårt att spekulera i. Jag har behövt denna resa av många skäl. Upplevelserna har blivit oändligt många och starka och bestående tror jag. Jag känner mig stark och frisk. Jag har lärt mig oändligt mycket i säkert tusen möten med människor. Det har varit roligt och spännande och ibland fruktsamt. Tänk vad detta lilla land söder om Senegal på Afrikas västkust, med sina materiellt fattiga människor, men rika på medmänsklighet, på omtanke och kommunikation, faktiskt har att ge oss från Europas krona, Skandinavien. Jag har gått en kurs i medmänsklighet på 7 veckor. Den har varit berikande.

Inatt vandrade jag en gata fram bland tusentals svarta människor, jag, brancon bland alla dessa levande vackra människor. Väldigt många hälsar, ingen kastar glåpord. Många vill bara prata. På creole eller portugisiska eller franska eller någon enstaka gång engelska, den svåra afrikanska engelskan, svår att förstå. Dom flesta samtal slutar med vänliga ord, ett handslag eller en kram. Man är främling men känner sig aldrig utanför. Man blir pånyttfödd

Vi ses Ulfo

Tyvärr kan jag inte förmedla bilder. Min blogg godtar fn inte publicering av fotografier eller videoupptagningar. Imorgon lämnar jag Afrika. Återkommer inom kort.

Vi hörs Ulfo

En karneval, en kulturell manifestation, alla de 12 stammarnas rituella danser med massor av trummor, på stadens huvudgata, Avenida de Amilcar Cabral, trasig och eländig. Dessa rytmer dessa sånger sitter i blodet, nedärvda sen generationer, som nu rinner ut i kroppars alla lemmar i trans, i skönhet. Mina ben gungar omedvetet med.

Detta är livets puls, västafrikas puls, västafrikas själ, så annorlunda, så vackert, så förföriskt. Mytiska kollektiva sånger som tränger rakt in i min västerländska själ och rör om som  knivar, jag blir fascinerad,  jag blir berörd och förundrad.

Var har vi våra pulser, vi i Sverige och norra Europa? Jag minns att jag som barn tyckte mycket om att i Stockholm somna in till storstadens brus. Storstadens puls. Men var har vi vår puls idag? Kanske dansar vi för lite, kanske sjunger vi för lite, kanske rör för lite vid varandra, kanske skrattar vi och ler för lite. Jag inser att kontrasten är stor, och jag är tagen av detta faktum. Det blir så uppenbart i denna pulserande,  gungande häxkittel. Kanske skulle fler än jag få möjlighet att ta in allt detta för att kunna reflektera över tillvaron. För att åter fullt ut möta LIVETS PULS

Vi hörs Ulfo

Karneval, en oerhörd mängd människor, i ett enda gytter, en jättelik happening, obegriplig och osannolik. Detta vore något för våra teatermänniskor där hemma.

En häxkittel bestående av slinkande ylande hundar, vrålande kor, frustande getter, kacklande höns, galande tuppar, grymtande grisar och ”galna” människor i de mest märkliga kreationer en del praktiskt taget nakna. Alla ” spelande sin roll”, i natten, sjungandes, dansandes, ropandes, skrattandes, gråtandes.

Detta är västafrika i ett nötskal, ett kaos med någon form av svårtydd ordning, full av överraskningar. Jag får svårt att uppfatta om det är verklighet eller dröm. Ett jättelikt skådespel, med mängder av trummande människor, sjungande ålderdomliga mytiska sånger i falsett. Allt detta blandat med den medryckande västafrikanska popmusiken. Ett obegripligt kaos.

Inget är stilla, allt och alla gungar fram som i trans. Detta är en häxkittel med ett mycket djupt ursprung. En man dyker upp dansande med en pytonorm, en annan kommer, iklädd scooteroverall, ridande på en ko. Strax dansar där en hel flock unga bijagoflickor  endast klädda i sina barkkjolar, sjungandes sina vackra nedärvda cermoniella sånger och bombolomen dånar fram sina oemotståndliga rytmer. Dessa djungeltrummor av trädstammar , de talande trummorna.

Allt detta under min sista timme på Bubaque klockan 5 på morgonen den 6 mars 2011. Så dyker i spektaklet mina vänner under denna tid upp. Ingen förnekar den tidiga galna timmen, pussar, kramar, några tårar en och annan avskedspresent, några tårar till här på Bubaque den sista timmen kl 5 på morgonen

Vi hörs Ulfo