Blev häromkvällen inviterad på halstrad barracuda, min favoritfisk, och några koppar palmvin, i en hydda, utan fönster, utan dörr, men med en sedvanlig lokal hund. Dessa hundar lever sitt eget liv men är ändå totalt anpassade till det mycket levande afrikanska samhället. Att klappa en sådan hund kan dock ha sina sidor. Jag trivdes och tyckte helt enkelt att hunden verkade trevlig, utdelade därför några vänliga klappar på europeiskt vis, riktiga vikingaklappar, men se det blev bara för mycket för canjuren, hund på criolspråket. Den bet mig helt enkelt, för att visa var skåpet står, men missade tack och lov större delen av handen, utom ett finger, som efter sedvanlig sprittvätt och omplåstring fick vara ifred till nästa dag. Eftersom jag på min solbrända arm inte upptäckte några strimmor i rött följande dag fick fingret läka ifred, samtidigt som jag mindes en dag för ca 30 år sedan, då jag i Bissau på liknande vis blev biten av en katt, bara det att katten visade sig vara rabiessmittad. Min gode vän och läkare Egir Gunnlaugsen från Reykavik, tyckte det var intressant att ge mig en rejäl dos med vaccin mot just rabies, varefter allt sköljdes ner med en flaska lokalt öl, och så kunde partyt fortsätta även den gången.
Vi hörs Ulfo
Vilken härlig stämning!