Åter i Ban, en liten Bijagosby på ön Canhabaque. Allt är lugnt och fridfullt. Barnen håller mina händer och bjuder mig sina leenden. De vill att jag busar, vilket jag bjuder på, frikostigt. Dunket från mortlarna med ris och palmolja blandar sig med ljudet från grisar, höns och getter. Då plötsligt… En kvinnas gråt, en sorgesång, en Chora, en märklig ursprunglig sång, mytisk och starkt berörande, en hulkande sång. Andra tar vid, en äldre man har avlidit, alldeles nyss. Sången ekar i djungeln hela dagen lång. Framåt kvällen är allt lugnt på nytt, jag blir försedd med fisk och ris, månen tänder sitt ljus, cikador tar över. Allt är stilla, men mangoträden vibrerar av dessa cikador, då…då hörs den första trumman, och bryter tystnaden, lite trevande men ändå påtagligt, så allt fler, sången växer i styrka och natten fylls av detta naturfolks sånger och dans, sånger om kärlek och livet i övrigt. Jag njuter, somnar som alla andra till detta crescendo av trummor dans och sång. De flygande hundarna tjattrar i mangoträdet ovan min hydda, fjärran från Gotland, men så nära livet, ett naturfolk, en chora
Vi hörs Ulfo
Spännande att läsa om dina äventyr! /Leo
Vackert, vackert!!
Vilken berättelse! Målande och medryckande , eja vore vi där… Men vi får nöja oss med att öppna säsongen på jazzklubben i kväll med en halvafrikansk sångerska, Almaz Yebio, som kommer från Malmö med fem kompmusiker. Har plockat ner nyckelharpan från väggen och övat i tre veckor, kan väl 10 melodier någorlunda. Pratat med Björn Björn som skall hjälpa mig justera några knavrar och löf, så kommer den att stämma på alla toner också! Vi ses väl snart! Skall vi gå in i lägenheten och släcka adventsstaken?
peranders