Att färdas till Canhabaque, den mest traditionella bijagosön, pärlan i arkipelagen, innebär att befinna sig i en stor nominkakanot, i ett hav av människor. Svart hud i kontrast till de färgstarka kläderna i rött, orange, gult och grönt Allt blandat med levande höns, tuppar, getter och en och annan skrikande gris, säckar med ris, palmvin, rökta råttor, palmklätterbälten. Allt i ett enda gytter, kanske 100 personer, alla som ska med helt enkelt, tillsammans i en generös, välvillig fördelning av sittplatser som egentligen inte finns
2 man öser oavbrutet den ständigt läckande kanoten. Halvvägs ut på havet dyker oväntat upp 5-6 utslitna flytvästar, säkerhetsutrustningen, modell Guinea Bissau, för de 100 passagerarna. Trots vissa tvivel närmar vi oss de kritvita paradisiska stränderna som likt ett pärlband ligger redo att ta emot de nya besökarna.
Väl framme reser sig alla upp samtidigt, pratande, skrattande och ropande för att överrösta varandra och finna sin packning först av alla På något märkligt sätt finner var och en till slut sina tillhörigheter, som nu sakta bärs stigen fram på vana huvuden och starka axlar, upp genom den vackra trolska svalkande grönskan. Den röda stigen slingrar sig fram till byn Ban.
Den afrikanska kollektivtrafiken har gjort sitt
Vi hörs Ulfo
Det låter bara så himla läckert! Vi vill höra mera!