MIN FÖDELSEDAG EN HELT OSANNOLIK SÅDAN

De 28 februari, min födelsedag, blev lite speciell minst sagt. Jag var så åter i Bissau av följande skäl.

Jag hade för avsikt att träffa Odenta, urmodern drottningen av Canhabaque som jag alltid kallat henne. Hon är nu mycket sjuk och därför inte kvar på Canhabaque utan på fastlandet för behandling. Bijagosfolket, ett naturfolk har ett matriakat, ett av de sista på jorden enligt antropologer, så Odenta har lite att säga till om om man uttrycker sig milt.

Jag hade bestämt mig för att på min födelsedag träffa henne och ge henne lite ekonomiskt stöd för sina behandlingar, och satte mig därför i en liten taxi och höll fram en handskriven adress som jag inte alls kände till. Det var igår kväll och det var redan mörkt, men taxin körde och körde långt ut på landet tills jag började misstänka att allt inte stod rätt till. Men plötsligt stannade bilen vilket den hade varit nära att göra ändå flera gånger. Något för Buttle-skroten. Det var kolsvart och där stod jag utan att se någonting. Så dök en man upp, fattade min hand och drog mig in i skogen utan några större krusiduller, fram till några lägereldar, 30 km från Bissau.

Sakta vande sig mina ögon vid det svaga ljuset, och se, där satt Odenta i eldskenet med ett helt hov runt omkring sig. Hon log, reste sig och vankade fram till mig och började gråta och kyssas. Alla barn började också gråta och vi tröstade varandra så gott vi kunde för jag grät ju också så klart. Ulfo, Ulfo, Ulfo hulkade Odenta. Så rörande, så rörande. Sedan kom skratten och leendena tillbaka så smått, och det fotograferades och jag fick då syn den allra minsta nyfödda lilla flicka där i en famn. Odentas yngsta barnbarn. Hon hade inget namn men snart frågade Odenta mig om mina döttrars namn. Ja dom heter ju Amanda och Alice. Så Odenta sade då inom loppet av en minut att det lilla nyfödda flickebarnet från och med nu ska heta Amanda, efter min dotter. Ja, jag behöver väl inte tala om det var något oerhört att uppleva.

Så upp till den mörka vägen och så småningom kom en TocaToca, en liten skåpbil och fraktade 25 personer till huvudstaden, där en nyfunnen vän släpade födelsedagsbarnet till en 4:e klassens bar, där  en massa Putas dansade för att visa upp sig. Jag bjöd honom, vännen på öl och vi drack varandra till långt in på natten, den gångna och nu är jag efter en kanotresa åter i övärlden för att imorgon återvända till Canhabaque och fotografera. En födelsedag en osannolik sådan.

Vi hörs Ulfo