En karneval, en kulturell manifestation, alla de 12 stammarnas rituella danser med massor av trummor, på stadens huvudgata, Avenida de Amilcar Cabral, trasig och eländig. Dessa rytmer dessa sånger sitter i blodet, nedärvda sen generationer, som nu rinner ut i kroppars alla lemmar i trans, i skönhet. Mina ben gungar omedvetet med.
Detta är livets puls, västafrikas puls, västafrikas själ, så annorlunda, så vackert, så förföriskt. Mytiska kollektiva sånger som tränger rakt in i min västerländska själ och rör om som knivar, jag blir fascinerad, jag blir berörd och förundrad.
Var har vi våra pulser, vi i Sverige och norra Europa? Jag minns att jag som barn tyckte mycket om att i Stockholm somna in till storstadens brus. Storstadens puls. Men var har vi vår puls idag? Kanske dansar vi för lite, kanske sjunger vi för lite, kanske rör för lite vid varandra, kanske skrattar vi och ler för lite. Jag inser att kontrasten är stor, och jag är tagen av detta faktum. Det blir så uppenbart i denna pulserande, gungande häxkittel. Kanske skulle fler än jag få möjlighet att ta in allt detta för att kunna reflektera över tillvaron. För att åter fullt ut möta LIVETS PULS
Vi hörs Ulfo