Sitter fn och äter middag på en restaurang, eller vad jag ska kalla det. Under ett vackert flamboyang-träd sitter jag på en fd plaststol och äter en prato bianda, en tallrik mat. Till höger står mina kompisar gamarna, de rosahuvade och väntar. Dom vet vad som väntar. En branco, det är alltså jag, äter säkert inte upp allt, så kompisarna väntar tålmodigt. Tallriken består av en form av mal, en fisk, och underbart gott ris som bara dessa kvinnor kan tillaga, tro mig, jag vet. 5 spänn, tala om lågbudget, och så en bärs för ytterligare en femma förstås. Tala om lågbudget. Finns inte ens en gång med i Lonely planet, alla backpackers bibel. Detta är NÄRA verkligheten. Detta är verkligheten. Ingen annan stans äter man så gott, ingen annan stans får man en sådan uppassning, när man ska ta sig ett mål mat.
Dagens rätt, prato de dia, alltid samma,ris och fisk, med vinagre de lime, gudomligt gott. Svårt att hitta mynten i fickan för att kunna betala. Sedlarna får ligga. Dom kan sin sak dessa kvinnor. Denna matlagningsklan, direkt på marken, i små kolgrillar, sida vid sida med gamarna. Inte nog med uppassning och lite smilande inställsamhet, där små flirtiga inslag finns med, detta eftersom en branco, jag alltså, aldrig sätter sig på en sådan här restaurang, ingen utom jag. Massor av andra nickar vänligt och undrar förstås vad som tagit åt mig, eftersom jag inte äter på hotellet istället.
Så händer det osannolika, en av de yngre kvinnorna kommer fram och undra om jag är färdig och om jag är nöjd och allt det där. Jag menar att jag är klar eftersom brancos inte äter gälar och själva kraniet på malar. Då frågar hon vänligt om hon kan hjälpa mig att avsluta måltiden. Jag säger ja, så sätter hon igång att käka upp resten med gälar och rubbet. Tro det eller ej. Då hojtar kvinnan som driver det hela att så gör man inte, det är ju en branco, som sitter här, men jag lugnar ner henne och säger att det ok och ser fascinerat på medan gamarna besviket drar sig undan i bakgrunden.
Detta händer endast på en mycket lokal restaurang
vi hörs Ulfo
Du anar inte hur underbart det är att höra hur väl du mår. Och vad fantastikt att du uppdaterar så ofta! Det är vansinnigt beundransvärt. Du och Afrika, vilket par!
ja det ligger något i det, jag passar nog in här på många sätt, därför trivs jag som fisken och nu ska det bli oerhört intressant att komma ut i arkipelagen, åker på fredag med en stor kanot för 30 spänn. Jag har snackat in mig lite. Det är roligare och dessutom får man mat och vänner.kram pappa
vilken poesi
så blir det i en fullständigt annorlunda miljö har nu snackat in mig hos några fiskare för att följa med dom ut till havs och vidare till min gamla ö-värld
Mors Uffe,
Du verkar må som en kung!
Är faktiskt avis.
Kan tänka mig att det blir svårt att åka hem…
/jimme
ja du hem ska och måste jag, även om det inte är förrän den 10e mars. Har massor av kontakter, reportage mm har legat i, och använder min 4-åriga erfarenhet här. Har även träffat fågelskådare, som jag tillsammans med ska göra en specialresa i arkipelagen. hälsn ulf
Skönt att allt verkar flyta på efter planerna. Tråkigt med ljudfilsproblemet dock, men det kanske löser sig. Lycka till i morgon när du ska ut i skärgårn!
ja du planerna kan man förkasta i ett sånt här land allt är på ett annat sätt, det är det som är grejen så att säga hälsn ulf
Spännande läsning, Uffe, ska bli intressant att fortsätta följa!
tjena Nils saknar mötena med dig i december, Du vilka musiker här finns, du skulle varit med. Jag är bjuden överallt med dom att lyssna och lära. Hälsa dina föräldrar att dom gärna kan läsa bloggen när dom hinner kram Ulf
Tycker det var riktigt trevligt i december jag med, ser fram emot nya möten! Skulle vara underbart att vara där, har ju aldrig varit i Afrika . Fortsätter följa bloggen med intresse, coolt med alla musiker! Skall vidare påtala för mina föräldrar om läsning. Kram