EN ÄR BÄTTRE ÄN INGEN ALLS

Jag möter Raul Pridam Pereira, 61, på trappan till hans lilla hotell på Bubaque. Varje kväll sitter han, hotell, bar och restauang- ägaren på en trasig plaststol utanför Chez Raul och väntar. Väntar på vad? Det är tomt där inne mellan väggarna, men Raul har varit med förr och är tålmodig.Han väntar nämligen på att en enda ynka hotellgäst ska dyka upp eftersom hans filosofi går ut på att det är bättre att det kommer en än att ingen bor där, alltså sitter han och väntar och det har han enligt egen utsago gjort ett par år nu. För att få tiden att gå tillverkar han lite tvål till försäljning, gjord av palmolja och kaustiksoda i rätta kvantiteter säger han.

Rauls farmor satt för en del år sedan på ett brinnande tåg i Benin, och kastade sig därför av i farten med sonen, med Rauls pappa på ryggen. Det bar sig inte bättre än att tåget klippte ena benet, men Rauls pappa klarade sig bra. Rauls pappa var tydligen en riktig överlevare och flängde omkring i Benin, Togo, Niger, Gabon och slutligen Senegal där han kom att få 10 barn, varav bara nummer 2 var en son, Raul. Raul kom att födas i Togo av olika skäl, men visade sig vara ett litet och outvecklat barn som vid 3 års ålder varken gick eller pratade. Enligt gängse tradition sattes därför Raul i en liten kalebass vid stranden för att levereras med strömmarna till dom sälla jaktmarkerna. Men strömmarna ville annat och modern insåg att hon bara fött en enda son och föll till föga. Hon lånade istället upp pengar och ställde till stora cermonier med en hel del offerdjur och på den 7:e dagen reste sig Raul  upp och började tala. Medicinmännen och de afrikanska riterna hade gjort sitt.

1975 blev Raul blixtkär i en kvinna, boende i Benin med kinesisk far och mor från Benin, stadens skönhet och oemotståndlig. Raul satte allt på ett kort, lyckades få henne både på gaffeln och gravid och så småningom mor till 2 välskapta barn. Många svartsjuka och välbärgade konkurrenter gjorde vad de kunde för att komma åt högoddsaren men Raul tog det säkra före det osäkra och drog snabbt till Senegal och Dakar där Raul startade en taxirörelse mellan Dakar och Lagos i Nigeria. Under en av dessa resor till till Lagos passade skönheten på att försvinna hem till mamma i Benin med de två döttrarna i sällskap.

I förtvivlan beslöt Raul att lämna allt och flytta söderut till Guinea Bissau och hamnade därefter i Bijagosarkipelagen med en senegalesisk kvinna som födde honom 2 söner. Emellertid höll inte förälskelsen och nu lever Raul på att tillverka tvålar i sin ensamhet. Han byggde till att börja med ett hotell här, som på den tiden blomstrade, men som idag bara är en saga blott från fornstora dagar. Guinea Bissau har fallit tillbaka så att säga.

Så idag sitter Raul på en liten trasig plaststol utanför sitt hotell och väntar på att en enda ynka gäst ska dyka upp. Jag kanske borde flytta dit från Titi. En gäst kan dyka upp när som helst och en är bättre än ingen säger Raul och väntar i den ljumma månbelysta afrikanska natten.

Vi hörs Ulfo